Nitare och diktare
Nitning var fram till andra världskriget mycket vanligt förekommande vid byggandet av fartyg. På Öresundsvarvet var nitare och diktare en stor och ”mäktig” yrkesgrupp. Det tog tid att lära sig hantverket och nitarna blev lite av ”kungar” på ett varv. Det finns åtskilliga historier om hur de så kallade ”nagelaporna”, oftast ungdomar, blev utskällda för att naglarna inte var glödgade på rätt sätt. ( Nagel = fackuttryck för stålnitar). ”Nagelaporna” hade som uppgift att rödglödga nagel i en liten koleldad ”ässja” och langa fram dem till ”mothållaren” som satte in nageln i det borrade hålet. Gick det för sakta att få fram nageln hann den svalna och gick inte att stuka till på rätt sätt. Blev nageln överhettad miste den sin hållfasthet. Eftersom arbetet var på ackord kunde ett duktigt arbetslag där alla utförde sin arbetsuppgifter bra tjäna mer pengar. Fungerade inte samarbetet blev det sämre förtjänst. Det finns till och med berättelser om hur elaka nitare kunde ge någon av sina ”nagelapor” rejäla örfilar om de inte hängde med i arbetstakten eller klantade sig på något sätt. En verkligt hårdhänt uppfostran, med andra ord.
Diktaren hade som arbetsuppgift att efter en skarv blivit nitat, "stuka" till kanten så att plåtarna låg ”dikt”mot varandra. Detta skedde med en speciellt utfomad diktmejsel. Skrovet på ett fartyg skulle ju vara tätt.
Under 1930-talet fanns många nitare och diktare på Öresundsvarvet här samlade för fotografering. Fotot är från 1937
Efter andra världskriget utvecklades svetstekniken och nitningen försvann mer och mer från skeppsvarven. Många fartyg var dock fortfarande nitade och behövde ibland repareras. På bilderna syns Evert Borg, som var en av de siste nitarna som i maj 1978 fick visa sin kunskap vid en fartygsreparation. Hantverket att nita en stålkonstruktion finns idag knappast kvar i Sverige. Foto: Erik Wilén
Storleken och passningen i hålen innan nitningen var viktig. För stora hål eller dålig passform gjorde nitförbandet svagare. Här användes en "brotsch" för att få den slutliga passningen innan nitningen sker. På bilden nedan ser vi bröderna Gert och Torsten Andersson
Nitarna glödgas i en koleldad "ässja". Mannen på bilden kan vara Börje Mårtensson och bilden är från 1955.
Diktaren hade som arbetsuppgift att efter en skarv blivit nitat, "stuka" till kanten så att plåtarna låg ”dikt”mot varandra. Detta skedde med en speciellt utfomad diktmejsel. Skrovet på ett fartyg skulle ju vara tätt.
Under 1930-talet fanns många nitare och diktare på Öresundsvarvet här samlade för fotografering. Fotot är från 1937
Efter andra världskriget utvecklades svetstekniken och nitningen försvann mer och mer från skeppsvarven. Många fartyg var dock fortfarande nitade och behövde ibland repareras. På bilderna syns Evert Borg, som var en av de siste nitarna som i maj 1978 fick visa sin kunskap vid en fartygsreparation. Hantverket att nita en stålkonstruktion finns idag knappast kvar i Sverige. Foto: Erik Wilén
Storleken och passningen i hålen innan nitningen var viktig. För stora hål eller dålig passform gjorde nitförbandet svagare. Här användes en "brotsch" för att få den slutliga passningen innan nitningen sker. På bilden nedan ser vi bröderna Gert och Torsten Andersson
Nitarna glödgas i en koleldad "ässja". Mannen på bilden kan vara Börje Mårtensson och bilden är från 1955.
Skapad: 2 apr, 2011, 11:04 av Ove Elf